Vem är han och varför skriver han?

Visst kan man planera och försöka styra sin tillvaro, men livet tar ändå sin egen väg. Och tur är väl det. Jag hade bestämt mig för att jobba som affärsjurist, gärna internationellt. Specialkurserna och uppsatsen i slutet på juristlinjen vinklade jag tydligt i den riktningen och efter examen började jag jobba på utlandsavdelningen på en affärsbank. Men efter bara ett år bestämde jag mig, i samråd med en klok chef, för att tillfälligt lämna banken och sitta ting, alltså tjänstgöra på tingsrätt. Sagt och gjort. Jag blev tingsnotarie vid Eskilstuna tingsrätt.

Det tog bara några dagar med rättegångar i brottmål så var jag fast. Jag blev överväldigad av alla berättelser från de människor som blivit utsatta för, utfört eller bevittnat brott. Det här var inga dokumenthögar med affärshandlingar i dollar, pund eller yen, det här var på riktigt – och i brottmålsvärlden blev jag kvar, först på domstolssidan och sedan som åklagare.

Man kan tro att det mesta man ser i en rättssal med tiden rinner av och faller i glömska, det kommer ju hela tiden nya fall. Till viss del är det kanske så, men många livsöden etsar sig också fast. De berör och väcker känslor och frågor. Blev domen rätt? Vad var det som låg bakom? Hur gick det sedan? Jag är tacksam för att frågorna kommer, frånvaron av dem skulle vara illavarslande.

Att likna det som händer i en rättssal vid teater eller film kanske kan verka en smula provocerande. Parterna i en rättegång spelar inte, de berättar (oftast) om något som verkligen har hänt. Dessutom har de inte bett om att få vara där, utan skulle helst slippa. Men i rättssalen skapas en tät dramatik som också spetsas till av att det – för att översätta till filmens värld – bara är en tagning, samtidigt som både regi och manus snabbt kan förändras.

Det som spelas upp under en rättegång är en provkarta över allt från det högsta till det lägsta i mänskligt beteende. Från imponerande mod till avskyvärda handlingar, någon gång till och med ren ondska. Ibland kan också humorn oväntat dyka upp och förlösa med skratt. Brottmålens fasta ensemble är inte heller, mig själv undantagen, några slätstrukna figurer. Domare, advokater och åklagare, för att inte tala om kriminalpoliser, är ofta starka karaktärer och långt skickligare än de brukar framställas.

Under åren har människor och händelser som det är omöjligt att vara likgiltig inför korsat min väg. Dessa människors öden är värda att berättas, om än i omstöpt form och kanske lite utbroderat med en delvis uppdiktad bakgrund och påhittad fortsättning. Så, då får jag väl göra det.

Foto: © Eva Lindblad

”Appelgren, det här är ingen gärningsbeskrivning. Det är en jävla novell!”

Tanken på och viljan att skriva har nog alltid funnits där. Men det gäller att välja rätt tillfälle, vilket min första chef på åklagarsidan lät mig förstå när jag lämnade över ett utkast till en stämningsansökan. ”Appelgren, det här är ingen gärningsbeskrivning. Det är en jävla novell!”

Han visste förstås vad han pratade om. Där och då var inte rätt tillfälle. Men nu …

Vem är han och varför skriver han?

Visst kan man planera och försöka styra sin tillvaro, men livet tar ändå sin egen väg. Och tur är väl det. Jag hade bestämt mig för att jobba som affärsjurist, gärna internationellt. Specialkurserna och uppsatsen i slutet på juristlinjen vinklade jag tydligt i den riktningen och efter examen började jag jobba på utlandsavdelningen på en affärsbank. Men efter bara ett år bestämde jag mig, i samråd med en klok chef, för att tillfälligt lämna banken och sitta ting, alltså tjänstgöra på tingsrätt. Sagt och gjort. Jag blev tingsnotarie vid Eskilstuna tingsrätt.

Det tog bara några dagar med rättegångar i brottmål så var jag fast. Jag blev överväldigad av alla berättelser från de människor som blivit utsatta för, utfört eller bevittnat brott. Det här var inga dokumenthögar med affärshandlingar i dollar, pund eller yen, det här var på riktigt – och i brottmålsvärlden blev jag kvar, först på domstolssidan och sedan som åklagare.

Man kan tro att det mesta man ser i en rättssal med tiden rinner av och faller i glömska, det kommer ju hela tiden nya fall. Till viss del är det kanske så, men många livsöden etsar sig också fast. De berör och väcker känslor och frågor. Blev domen rätt? Vad var det som låg bakom? Hur gick det sedan? Jag är tacksam för att frågorna kommer, frånvaron av dem skulle vara illavarslande.

Att likna det som händer i en rättssal vid teater eller film kanske kan verka en smula provocerande. Parterna i en rättegång spelar inte, de berättar (oftast) om något som verkligen har hänt. Dessutom har de inte bett om att få vara där, utan skulle helst slippa. Men i rättssalen skapas en tät dramatik som också spetsas till av att det – för att översätta till filmens värld – bara är en tagning, samtidigt som både regi och manus snabbt kan förändras.

Det som spelas upp under en rättegång är en provkarta över allt från det högsta till det lägsta i mänskligt beteende. Från imponerande mod till avskyvärda handlingar, någon gång till och med ren ondska. Ibland kan också humorn oväntat dyka upp och förlösa med skratt. Brottmålens fasta ensemble är inte heller, mig själv undantagen, några slätstrukna figurer. Domare, advokater och åklagare, för att inte tala om kriminalpoliser, är ofta starka karaktärer och långt skickligare än de brukar framställas.

”Appelgren, det här är ingen gärningsbeskrivning. Det är en jävla novell!”

Foto: © Eva Lindblad

Under åren har människor och händelser som det är omöjligt att vara likgiltig inför korsat min väg. Dessa människors öden är värda att berättas, om än i omstöpt form och kanske lite utbroderat med en delvis uppdiktad bakgrund och påhittad fortsättning. Så, då får jag väl göra det.

Tanken på och viljan att skriva har nog alltid funnits där. Men det gäller att välja rätt tillfälle, vilket min första chef på åklagarsidan lät mig förstå när jag lämnade över ett utkast till en stämningsansökan. ”Appelgren, det här är ingen gärningsbeskrivning. Det är en jävla novell!”

Han visste förstås vad han pratade om. Där och då var inte rätt tillfälle. Men nu …

Vem är han och varför skriver han?

Foto: © Eva Lindblad

Visst kan man planera och försöka styra sin tillvaro, men livet tar ändå sin egen väg. Och tur är väl det. Jag hade bestämt mig för att jobba som affärsjurist, gärna internationellt. Specialkurserna och uppsatsen i slutet på juristlinjen vinklade jag tydligt i den riktningen och efter examen började jag jobba på utlandsavdelningen på en affärsbank. Men efter bara ett år bestämde jag mig, i samråd med en klok chef, för att tillfälligt lämna banken och sitta ting, alltså tjänstgöra på tingsrätt. Sagt och gjort. Jag blev tingsnotarie vid Eskilstuna tingsrätt.

Det tog bara några dagar med rättegångar i brottmål så var jag fast. Jag blev överväldigad av alla berättelser från de människor som blivit utsatta för, utfört eller bevittnat brott. Det här var inga dokumenthögar med affärshandlingar i dollar, pund eller yen, det här var på riktigt – och i brottmålsvärlden blev jag kvar, först på domstolssidan och sedan som åklagare.

Man kan tro att det mesta man ser i en rättssal med tiden rinner av och faller i glömska, det kommer ju hela tiden nya fall. Till viss del är det kanske så, men många livsöden etsar sig också fast. De berör och väcker känslor och frågor. Blev domen rätt? Vad var det som låg bakom? Hur gick det sedan? Jag är tacksam för att frågorna kommer, frånvaron av dem skulle vara illavarslande.

Att likna det som händer i en rättssal vid teater eller film kanske kan verka en smula provocerande. Parterna i en rättegång spelar inte, de berättar (oftast) om något som verkligen har hänt. Dessutom har de inte bett om att få vara där, utan skulle helst slippa. Men i rättssalen skapas en tät dramatik som också spetsas till av att det – för att översätta till filmens värld – bara är en tagning, samtidigt som både regi och manus snabbt kan förändras.

Det som spelas upp under en rättegång är en provkarta över allt från det högsta till det lägsta i mänskligt beteende. Från imponerande mod till avskyvärda handlingar, någon gång till och med ren ondska. Ibland kan också humorn oväntat dyka upp och förlösa med skratt. Brottmålens fasta ensemble är inte heller, mig själv undantagen, några slätstrukna figurer. Domare, advokater och åklagare, för att inte tala om kriminalpoliser, är ofta starka karaktärer och långt skickligare än de brukar framställas.

Under åren har människor och händelser som det är omöjligt att vara likgiltig inför korsat min väg. Dessa människors öden är värda att berättas, om än i omstöpt form och kanske lite utbroderat med en delvis uppdiktad bakgrund och påhittad fortsättning. Så, då får jag väl göra det.

”Appelgren, det här är ingen gärningsbeskrivning. Det är en jävla novell!”

Tanken på och viljan att skriva har nog alltid funnits där. Men det gäller att välja rätt tillfälle, vilket min första chef på åklagarsidan lät mig förstå när jag lämnade över ett utkast till en stämningsansökan. ”Appelgren, det här är ingen gärningsbeskrivning. Det är en jävla novell!”

Han visste förstås vad han pratade om. Där och då var inte rätt tillfälle.

Men nu …

VÅR POLICY ANGÅENDE COOKIES

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbsida. För att läsa mer tryck på ”Policy” nedan.